Nissaryds skans.

Den gamla ridstigen utmed ån Nissan blev tidigt nyttjad av krigsfolk vid de ständiga striderna mellan Danmark och Sverige som förekom redan på 1200- och 1300-talen. Den blev så småningom huvudväg för transporter mellan Halmstad och Jönköping. Ända fram till slutet av 1600-talet pågick det strider i detta gränsland där Halland var danskt land och Småland svenskt. Ömsom var det Danska, ömsom Svenska trupper som drog fram genom bygden.

På 1540-talet gav Gustav Vasa order om att det skulle byggas en förskansning vid Nissaryd. Den trånga passagen mellan ån och den stora Mjellerydsmossen ansågs som lämplig plats.

Första gången skansen användes blev dock mot kungen själv då Långarydsborna deltog i Dackeupproret. För detta blev det hårda bestraffningar och man kan lugnt säga att kungen inte var särskilt populär i dessa trakter. Än i dag lever skällsordet ”eländig vase” kvar i bygden, vilket är nätt upp det värsta man kan kalla någon för.

Under Nordiska sjuårskriget tjänade skansen det syfte den var byggd för. Under tre månader höll Långarydsborna danskarna i huvudsak på rätt sida om gränsen tills förstärkning kom med svenskt krigsfolk. I nästan 100 år till blossade det upp stridigheter mellan länderna innan den, för den här bygden viktiga freden, slöts.

Vid freden i Brömsebro 1645 fick Sverige Halland på 30 år och vid freden i Roskilde 1654 blev Halland definitivt svensk mark. Gränsen flyttades ut i havet och därefter blev det betydligt lugnare att bo och leva här. Befolkningen kunde få ägna sig åt att bygga upp och utveckla sin bygd.